Författarträff - Anna Kansell: "Vi måste prata om psykisk ohälsa"

Fotograf: Magnus Länje

Anna Kansell har skrivit den självutlämnande romanen "Ingen skulle få veta", som handlar om en ung flickas uppväxt på 70- och 80-talet, i en, på ytan, lyckad familj men med en psykiskt sjuk mamma. En sjukdom som alla tystar ner och döljer – både inom familjen och mot omgivningen. Annas önskan är att boken ska belysa vad psykisk ohälsa kan innebära – för den drabbade och för de närmast anhöriga och menar att vi på en samhällelig nivå måste prata mer om vad psykisk ohälsa innebär, för ju mer vi pratar om det, desto mindre tabubelagt blir det.

Namn: Anna Kansell
Ålder: 52
Bor: Stockholm
Gör: Arbetar inom kommunikation, har just gett ut sin debutbok och skriver på en ny bokserie.
Livsmotto: Det är inte tanken som räknas, utan handlingen.


 

I augusti släpptes din debutroman ”Ingen skulle få veta” kan du berätta lite kort om vad den handlar om?

Den handlar om en ung flickas uppväxt på 70- och 80-talet, i en, på ytan, lyckad familj men med en psykiskt sjuk mamma. En sjukdom som alla tystar ner och döljer – både inom familjen och mot omgivningen. Berättelsen skildrar hur det är att leva i en dysfunktionell familj som låtsas vara fungerande, där yta och konvention betyder allt, men där skulden, skammen och den psykiska ohälsan döljs under en välputsad yta. Men när dörren till den fina villan har stängts, styr mammans ångest och utbrott familjen med järnhand. 

Med inslag av dagboksanteckningar samt journalutdrag från mammans vistelser på psyket, skildras familjens liv utifrån flickans perspektiv, från treårsåldern och fram till den ödesdigra dagen, då alla till slut får veta.

Händelserna är självupplevda och skildrar ingående och naket det mörker de drabbade lever i.

Din bok bottnar i ämnet psykisk ohälsa, varför kändes det viktigt för dig att skriva om det här ämnet?

Mitt syfte med boken är att öppna dörren till ett liv som anhörig till någon med psykisk ohälsa, ett ämne som till viss del fortfarande är tabubelagt. Min önskan är att boken ska belysa vad psykisk ohälsa kan innebära – för den drabbade och för de närmast anhöriga. Jag hoppas att ämnet ska få större uppmärksamhet och resurser – både för att lindra lidande och att förhindra självmord – men också för att framförallt personal som arbetar nära barn, ska få ökad kunskap om hur man ser tecken på missförhållanden i hemmet.

Samtidigt vill jag också visa att det kan finnas ett parallellt, normalt liv som, trots allt, kan vara relativt bra. Jag vet att det finns många drabbade därute, och jag vill visa att de inte är ensamma.

Hur tror du att vi i samhället på bästa sätt kan arbeta för att få bort de skam- och tabubelagda känslorna som ofta upplevs i samband med psykisk ohälsa?

Ju mer vi pratar om det, desto mindre tabubelagt blir det. Vi måste börja från flera håll. Mitt råd till den som är drabbad är att berätta och inte dölja vad den genomgår. Och om du ser tecken på att någon verkar må dåligt, eller någon som verkar ha det jobbigt hemma – var inte rädd för att fråga eller ta din misstanke vidare. Våga vara obekväm.

Hur hittade du modet till att dela med dig av vad många anser som väldigt privata delar av din uppväxt och dina familjerelationer? 

Jag är i grunden orädd av mig, men det här är det läskigaste jag har gjort eftersom det är så självutlämnande. Det tog lång tid innan jag vågade berätta för någon vad jag skrev om. Men i takt med responsen jag fick när vänner fick höra talas om det, och vad jag hade genomgått, så fick jag mod. Jag fick bekräftelse på att boken var viktig och skulle kunna hjälpa många. Och kan den göra det, så är det verkligen värt det.

Du har skrivit den här boken parallellt med ditt vanliga arbete. Vilka är dina bästa tips till andra som drömmer om att få sin författardröm förverkligad? 

Att gå en skrivarkurs är en väldigt bra start. Jag gick under två år skrivarkurser på Skrivarakademin i Stockholm, på distans, där både denna bok och ytterligare en, kom till. Man lär sig skrivandets hantverk samtidigt som man tvingas lägga tid på skrivandet. Sedan krävs givetvis att man helt enkelt gör tid för att sätta sig och skriva, och att man inte ger upp när det känns motigt. Det kan vara svårt att hitta tid när man har ett krävande jobb, så mitt knep de senaste åren har varit att skriva mycket på mina utlandssemestrar: jag har åkt iväg ensam och dedikerat ett antal timmar per dag till skrivandet. Jag har bland annat hyrt en lägenhet i Antibes, suttit på sängkanten i ett litet hotellrum i Paris, hyrt ett hus på en ö utanför Frankrikes västkust, skrivit under myggnätet på en yogaretreat i Balis djungel. Men givetvis har jag även suttit många timmar i mitt lilla arbetsrum. Sedan är mitt tips att skicka manuset till alla förlag som ger ut den typen av bok som du själv skriver. Jag skickade mitt manus till 25 förlag, innan jag fick napp. Trägen vinner!

Möt Anna i vår butik på Drottninggatan nu på lördag den 24/10 mellan kl.12.00-14.00 och köp ett signerat exemplar av hennes bok: Ingen skulle få veta.